fortsättningen...

Hmm, jag läste igenom mitt allra första blogg-inlägg idag, där jag skulle beskriva den otroligt romantiska tilldragelsen då jag träffade Mannen. Insåg att jag behövde utveckla lite mer... Då jag o mina vänninnor stått där o skrattat o dansat Leroy-moves hade Han hela tiden haft koll på mig från baren tydligen. Han sa häromdagen att han föll för mig redan innan han sett mitt ansikte (som sagt, bust-a-move!)... Men han visste inte riktigt hur han skulle ta kontakt, så när korta redbull-killen dök upp så räddade han mig! han svepte in där, lång o stilig, o som vilken naturlig sak i världen så gick vi bara därifrån. ingen töntigt "muck" med korta redbull-killen, utan bara, "hejdå".
Hmm, men det jag tror att min mormor gick igång på mest var: A. Han är officer, B. han skjutsade mig hit o dit nästkommande dag, C. jag utelämnade att jag sov över där första kvällen...

Två veckor senare for min nyfunna drömprins till Tchad på utlandstjänstgöring i 4 månader.
Fan.
Det var precis i början på sommaren, precis i början på kärleken, men av någon anledning så visste jag att han var värd att vänta på!
Från den dagen vi träffades på Kvarnen har vi pratat med varandra varje dag; han har suttit i små trälådor mitt i sandstormar och skyfall i öknen i mörkaste Afrika o ringt mig från en satelit-telefon med lååååång fördröjning; allt medan vattnet steg runtikring honom. Varje dag ringde han. Ytterligare ett plus hos gamla mormor, för jag bodde där några veckor den sommaren, o varje gång Han ringde, så rodnade mormor lite o hyssjade alla andra som var där "Nu ringer Han från Afrika!" sa hon.

Ja, sedan kom han ju hem (däremellan hade han en två veckors permis, som jag inte tänker berätta om, UNDERBART) på höstkanten, o till vintern flyttade vi ihop. Jag tog min förskollärarexamen strax före jul det året, o i januari började jag på mitt första arbete som examinerad förskollärare vid Zinkensdam. Åh, jag verkligen älskade mitt jobb! Det var tufft och svårt och mycket, mycket jobb men jag trivdes! I februari det året blev jag gravid, i september blev jag sjukskriven (med "risk för förtidsbörd"; en mörk, tråkig period i mitt liv) och i oktober kom VärldensBästaViggo.
Att vara sjukskriven med foglossning och "risk för förtidsbörd" innebär i princip att man inte gör något alls. Jag kunde mot slutet av graviditeten knappt gå alls, jag kände mig bara stor, tung, otymplig, jag hade ont överallt o jag var LESS! Som tur var var även Viggo less, för han valde att komma en hel månad tidigare; TACK för det!
Jo just det, vi köpte ju hus däremellan också!
När vi flyttade ihop så var det i Hans lägenhet på Folkungagatan, jättefin och mysig men när vi i Mars konstaterade att vi skulle bli tre så var ettan för liten. Det som är konstigt med Stockholm är att det faktiskt är billigare att tjacka kåk än att köpa en större lägenhet! Det ni!
Vi valde att titta runt på hus i Tyresö.
O tillslut, efter många vändor hit-o-dit, hittade vi "Kulan"(huset heter så); vårat fina hus i skärgården! Inte mer än 25 minuter från Hornsgatan (med bil),men med 150m till klippbad, o båtar (HAVET) känns det fantastiskt lyxigt att få bo här, och låta vår son växa upp här!
Om ni tycker att det låter som vi gjort allting snabbt? JA! "Fan, ingen minns en fegis", som Han sa till mig när vi skulle flytta ihop, och sedan även när vi bestämde oss för att vi skulle behålla livet i magen: Ingen minns en fegis.
Det gick också väldigt snabbt allting, och det var nästan att vi inte fixade det: Viggo kom 5 dagar efter att vi flyttat till Kulan. Snabbt.

Så, mina vänner, nu är vi framme vid dagens datum kan man säga, och framtida inlägg kommer nog mer handla om mitt liv som "nybliven-alltmöjligt", och hur en vardag i Kulan ter sig för en sådan.