Långa inlägget!

Igår så satt jag här och nattsuddade och läste min vän Lindas blogg; VillaSkrolycka. I den beskriver hon så fint den dagen deras lilla Clara kom till världen. Det slog mig hur olika den upplevelsen är! Förlossningen. Kommer ihåg hur skiträdd jag var för detta för några år sedan; jag tänkte ALDRIG!
På föräldragruppen (med den häftiga motoriska bebisen som Viggo gillade) fick vi berätta om hur vår förlossning och tiden efteråt varit. Inte en berättelse var den andra lik. En del hade varit jättenervösa, en del (som jag) var väl lättade när det äntligen var dags, och själva föloppet (tid, plats, smärtstillande osv) skiljde sig enormt från person till person. Så; alltså är det ju högst individuellt hur det är att föda barn.
För er som inte fått barn, och undrar "hur ont gör det" och hur det känns: för mig kändes det till en början bara som mensvärk. Alltså värkarna börjar ju i regel som ganska lätta med långt intervall, och då känns det som mensvärk (helt hanterbart, man får ju aldrig pauser i mensvärk annars). Sedan ökar ju intensiteten på mensvärken samtidigt som intervallen blir kortare. Men jag tyckte iallafall inte att "det var så farligt" (herregud, det gör såklart ont), mest tror jag att det berodde på att värkarna ökade succesivt. Hade det varit pang-på-krystvärkar hade jag förmodligen dött direkt, men eftersom man "vänjer sig" vid värkarna så gör det inte så ont. Tycker jag. Så hur var det då, undrar ni (självklart) när ViggoVildeman kom?
Jo det ska jag berätta; gather around kids, once upon a time in stockholm...

...Vi hade fått beräknat datum den 10 November, och på fredagen den 16 oktober kom han. Bråttom, både mor och barn.
Klockan sex på fredagsmorgonen vaknar jag av att det "rinner". Jag är sömndrucken och tror att jag kissar på mig, så jag springer ned på muggen. Väl där inser jag att det var mitt vatten som gick, och möts av "slemproppen" (uäck, jag vet!). Tar med mig en handduk och kryper ned brevid Mannen och väcker honom med den glada (och läskiga) nyheten. Vi har ju lärt oss på föräldrautbildning (med undervisningsfilm, brrr) att det tar låååång tid för förstföderskor och att det är bra att "vila sig i form" och vänta hemma så länge som möjligt. Så vi ligegr därunder täcket och tar tid på mina små värkar. De är oregelbundna (alltså tar det lååång tid tänker vi) och som längst 7 minuter emellan. Efter en stund, då vi konstaterat att jo det är värkar, och att dom är oregelbundna men ändå rätt täta, går vi upp och käkar frukost. Sedan ringer jag till mamma och frågar henne vad hon tycker; ring till BB säger hon. Okej, men först ringer jag till lilla Grisen i Norge och berättar att idag blir hon nog moster (hihi, jättekul och skrämma upp henne).
På BB säger dom att vi ska komma in till klockan elva så ska de kolla om det var en vattenavgång och läsa CTG. Jag är helt kolugn (har min BB väska packad och klar sedan länge) men pappan blev liiite mer stressad. Börjar packa hejvilt, och det slutar med ganska mycket grejer faktiskt, däribland datorn och tillhörande högtalare (vilket var jättebra senare visade det sig). Sedan åker vi då så sakteliga in mot BB, värkarna fortsätter komma. Vi stannar till vid Statoil för och köpa energidryck, saft och godis (det här håller ju på många timmar, det såg vi på filmen) och det är bra att ha energi för att orka med. Han kommer ut med en jättekasse godis för 400kr (jag tror han var nervös). Hjärtat!
Väl inne på BB kollar dom om det var vattnet, men läkaren tror inte det (mycket gojs av slemproppen gör det svårt). Vi får ligga i ett rum med CTG medan läkaren väntar in en annan barnmorska för ett andra utlåtande. Men CTG går sådär, för Hubby skojar så med mig så jag skrattar hela tiden så den blir väldigt ojämn, kurvan, och bandet trillar av (det är som ett band som spänns över magen för att "läsa" värkarnas intensitet typ). Sedan fick vi då träffa nästa barnmorska, en böna som behandlade en som patient på löpande band (inte så kul när det är ens allra heligaste hon rotar i), och hon sade att det inte var dags än och att jag skulle åka hem och ta några alvedon (hon tyckte jag var fjompig som åkt in).
Jaha, så vi baxar ut all packning i bilen igen (jag känner mig rätt uppgiven nu, fan, jag har ju ONT och jag vet att jag håller på och få barn, men dom tror mig inte) och åker för att käka lunch på stan. Tjugo minuter senare vänder vi, utan lunch, det är två-tre minuter mellan mina värkar och dom känns!
När vi kommer tillbaka är SÖS fullt tydligen. "Vi skulle ha ringt innan". Men herregud vi var ju där för 20 min sedan! Medan vi väntar på besked om vart vi ska ta vägen kommer så BM nr2 (den otrevliga). Hon snäser mot oss "om det var något som var oklart", och varför är vi där? Jag föder snart säger jag bara. Orkar inte med henne! Sedan kommer en BM för och kolla mig: cervix utplånad och tre cm öppen.
Okej, så nu är även BB med på att vi ska ha barn idag. Wopiiee, framsteg.
Men. Dom tycker att vi ska åka till Söderköping och föda på deras BB, för det är fullt på SÖS. Så himla fullt är det ju inte, tycker vi; vi ligger ju faktiskt i ett förlossningsrum nu?! Det är ungefär nu som min Hubby går i taket: Vi åker inte till Söderköping! PUNKT. BM sade att man kan få poliseskort dit, eftersom det kan vara ganska kraftiga köer. Men herregud! Tre cm öppen på 20 min. NEJ. Sa vi.
Så vi fick det rummet vi låg i! Tjohoo, här ska födas barn! Klockan är nu 12:43
Vid 13:50 tar Gunnel (bästa Gunnel) över och nu får jag erbjudande om smärtstillande (tack för det). Lustgasen kopplas in, och jag får filt och kudde o "najsigt". "Jag gillart!" tänkte jag om lustgasen, som faktiskt blev det enda smärtstillande jag fick.
Vid 14:20 öppen 5 cm. Vi myser vidare med Elvis ur högtalarna och lustgas i mamman. Och Mannen var BÄST! Tog så väl hand om mig, och lät mig förinta hans hand vid varje värk, och skojade med mig, matade mig med godis ( som jag fick spotta ut, för jag hann aldrig tugga klart mellan värkarna). Det var mysigt, om man nu kan säga det om att föda barn.
Vi är därinne helt ensamma nästan hela tiden.
Vid 15:15 kopplas CTG på igen.
16:00, öppen 7 cm.
16:50 är jag superkissnödig och vi ringer på sköterskan. Vi får en slags potta som jag får sitta på. Då avgår resten av fostervattnet! Men det var ganska skönt och sitta upp efter att ha legat ner sedan klockan ett, så jag sitter kvar där på den höga pottan, och andas lustgas och andas andas andas genom värkarna. Min älskling är där vid varje värk och hjälper och stöttar!
Då plötsligt, vid ca 17:40 ändras värkarna. Shit! Jag måste krysta! Det känns typ som att man verkligen, verkligen måste bajsa, fast jätteont och i fel hål!
"Var är min Gunnel? Jag måste ha min Gunnel! Ge mig min Gunnel!"- Skriker jag till min stackars förvirrade älskling (som knappt uppfattat att BM hette Gunnel). Men han gör som jag säger (det gör man för en förlösande kvinna) och ringer på klockan och springer ut och ropar. Jag sitter på pottan och skriker.
Så kommer då äntligen Gunnel efter vad som känns som en evighet (i verkligeten kanske tre-fyra minuter). Jag har fortfarande mina egna kläder på, så på med vita nattskjortan, och upp från pottan och in i sängen igen. "Så, nu kan du krysta" säger Gunnel. Och som jag gjorde!
17:56 kom Viggo ut till "Jailhouse rock"! Snabbt jobbat, tyckte Gunnel som knappt fått på plastförklädet. Så fick jag då äntligen det lilla livet på magen min, varm och rosa var han och det absolut finaste och underbaraste jag sett! Jag kan fortfarande minnas känslan av hans lite kladdiga, varma hud mot min! Kärlek!